nåt litteraturpretto skriver förundrat om folk som pratar om mud cakes i en hel halvtimma, men jag, jag vill egentligen vara som hon som kan allt om hur man spritsar rosor i marmorerad vispgrädde.
och påslakan, det var nyord på 1950-talet. precis som hemmafru. och flygrädd.
det är förstås helt roligt att kunna sin litteraturhistoria och ännu roligare att få tala om den dagarna i ända (obs: med lön!) men sen när man inte längre kan läsa något utan att kontextualisera och dra paralleller och intersådär i tid och text så blir det så långsamt och stort att marian keyes känns som ett alternativ.
nästan, i alla fall. hon har blivit lika tjo som ett urtuggat hubba bubba, sidu. och det hände egentligen redan år 2003.
vilket leder till kvällens boktips: johann wolfgang von goethes lilla ungdomsroman den unge werthers lidanden. jag tror den passar bra i skolbiblioteket; säkert mången som behöver en förebild.
det här hörde jag på radion nångång för nån vecka sen och det har liksom etsat sig fast i mitt huvud så jag måste leta reda på den där adele. jäklar. kajal.
här är dagens dikt:
I am the key to the lock in your house
That keeps your toys in the basement
And if you get too far inside
You’ll only see my reflectionIt’s always best when the light is off
I am the pick in the ice
Do not cry out or hit the alarm
You know we’re friends till we dieAnd either way you turn
I’ll be there
Open up your skull
I’ll be there
Climbing up the wallsIt’s always best when the light is off
It’s always better on the outside
Fifteen blows to the back of your head
Fifteen blows to your mindSo lock the kids up safe tonight
Put the eyes in the cupboard
I’ve got the smell of a local man
Who’s got the loneliest feelingThat either way he turns
I’ll be there
Open up your skull
I’ll be thereClimbing up the walls
radiohead: climbing up the walls, för dig som inte visste.
när jag skulle ha hur mycket som helst att säga men sen har jag ju tystnadsplikt också. och tystnadsplikt gör att man både kan och inte kan rädda dom där som man vill rädda.
presentpartyt fortsätter:
jag fick mitt andra exemplar av elfriede jelineks de utestängda i present - om du vill ha den tillräckligt mycket kan du komma med sublima vinkar och kanske packa upp Exemplar Två någon glad dag.
de utestängda är en av de bästa böcker jag läst och nu säger jag det inte som en såndär som gör reklam för böcker för att verka som en som faktiskt läser så mycket att hon ibland kan rekommendera också. det är en av de bästa böcker jag läst för att jag fortfarande kommer i håg exakt hur den sista meningen lyder, och hur man hamnar där, och varför ordlöst blod är så oändligt olidligt mycket vackrare än krossat glas.
jelinek skriver så att man antingen hatar henne eller ger henne nobelpriset gång på gång och efter att ha sett henne skriva (som i knacka på dator) vill jag inget hellre än vara ett musikaliskt underbarn (en moders narcissistiska objekt) som tvingats spela piano sedan tre års ålder för hon skriver associationer, på riktigt. jelinek får mig att säga saker som bambiland och prinsessdram och hon förstår sig på att skogen är till för alla men i början var den menad bara för mig. och det klyschiga språket, det klarar hon ack så mycket bättre än jag.
jag är fjantigt förtjust i födelsedagar, speciellt i min egen och det är inte speciellt svårt att förstå med tanke på att
jag önskade mig en häst och fick en ponny med vit lång man och tillhörande rosa plastborste av Världens Bästa Kolleger (PUSS!)
och alla dom små barnen sjunger fint för mig och är sockersöta och jag struntar i att det är för att dom vill gå hem tidigare för det är klart att vi går hem tidigare för det är ju kalasdag på alla sätt
och jag har gummistövlar stora som lastfartyg som plöjer genom varje vattenpöl och de är mina sjumilastövlar och därför går jag hur långt som helst var som helst och folk avundas mig mina stövlar, jag ser det på smygiga sidoblickar. hah ha!
och när jag är din hemmafru ska jag aldrig göra annat än baka fluff med rosa inuti och titta på seriemördare på tv och lyssna för mycket på morrissey (that time of the year, yes) men hästen, den finns fortfarande kvar och väntar på mig. ge mig den. Hästen, alltså.
jag var precis med om mitt livs första polisförhör. det tog en minut och fyrtiosju sekunder. jag svarade så här:
- joo.
- joo.
- joo.
- ruotsiksi, joo.
- tietenkin.
- no en.
- kiitos, hei.
att på sådana grunder fattas här beslut.
(och brev till polisen, det kan du köpa på bokrean. billig dikt.)
ibland sitter jag med fönstret öppet mot norr (jag har aldrig sol men efter solnedgångssent saknar ingen sol) utan ljus utanför och utanförifrån andas kall mot min högeraxel och det sprider sig längs armen ryggen neråt dit kall faller för att (fysik) och det är andning för det kommer och går igen (igen!) i lungor (lugnor). och då vågar jag inte gå ut för det bor hjärtan där det finns lungor och artärer och armar och på dem händer (hänger) fingrar naglar och så länge inget hyperventilerar kan jag stanna här. fast det är kallt om axel knä och tå.
