min ponny är större än din.
favorit i repris:
jag gillar ponnyklubben.
men den galna barnversionen är snäppet bättre.
nu ska jag hämta 24 band med barn som pratar om serier. det ska bli roligt, konstruktionsgrammatik och en avhandling. i den ordningen, i annan ordning, och allt samtidigt.
jag ska skjuta en dront.
eller, så kännas det just nu i alla fall. jag ska skjuta en dront sådär som harriet löwenhjelm gör i jakt på fågel. i klartext: jag ska prata om skugga-baldur. om världens bästa skugga-baldur av världens bästa sjón. i morgon, i ett litet rum med kvav luft och oftast snäppet-före-småbesvärad stämning. jag känner mig som löwenhjelms diktjag då hon stolt skjuter sin dront. såhär går det till:
Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.
eller, jag: titta! jag tänkte att om man ser på tematiken såhär och stilen såhär så kan man säja att det blir liksom såhär och sen så och sen och sen! (här är jag liksom ivrig)
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.
jag: såhär säjer jag vad säjer du? (jag anar att ingen bryr sig/förstår/håller med)
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
jag: jaha men det är min åsikt i min värld! (här har jag regredierad totalt)
jag ser så fram emot morgondagen. tjo.
individuell hypereffektiv familjeterapi?
i dag har jag suttit på den tredje och avslutande föreläsningen för en kurs i familjeterapi, och jag är helt förvirrad.
vad jag lärt mig:
- man kan bedriva familjeterapi med en enda klient. eller med femton.
- familjeterapi saknar teoretisk referens. man går liksom förbi psykologin, sa föreläsaren. oj, sa jag.
- familjeterapi kan användas för vad som helst. från utåtagerande beteende hos småbarn via anorexi till djup psykos – inga problem! allt kan botas, och det sker snabbt eftersom:
- familjeterapi är högeffektivt. en enda konsultation räcker ibland till och med.
men – varför finns det ingen forskning att visa upp? i en stor undersökning som precis genomfördes (helsingin psykoterapiaprojekti) nämns inte resultat för familjeterapi överhuvudtaget. inte ett ord ens om engångs-quick-fix. däremot ger dynamisk långtidsterapi (36 månader) statistiskt signifikanta reslutat. patienternas problem minskar kontinuerligt under hela undersökningstiden. surprise? det tycker inte jag.
det här med betyg.
på tisdag rättade jag äntligen högen med grammatikprov och det gjorde mig glad. inte en enda underkänd och det var inget lätt prov. abstrakt och en massa termer som enligt läroplanen är hemskt nödvändiga. jag vet inte riktigt om jag håller med men jag försöker göra det relevant i alla fall. genom att utbilda en armé skriftspråkspoliser. nå, det verkar fungera i alla fall.
men nu ska mina språksoldater ha sina periodbetyg och jag vet inte. att ge vitsord är bland de värsta uppgifterna. länge har jag tyckt att sifferbetyg är det hemskaste som finns och absolut borde avskaffas, men jag är inte helt säker nu. det är roligt att höja för dem som anstänger sig. men jag vet inte ändå – eleverna har ändå en klar uppfattning om vad de är för vitsord. vad de kan få och vad de borde få. hur känns det att veta att man är en femma? eller, lika hemskt – en tia. det är obehagligt.
och det här med normalfördelningar och medeltal. klassmedeltalet borde ligga kring 7,3. men om eleverna faktiskt anstänger sig och kan? mina klasser ligger på 7,6. kanske är jag en misslyckad pedagog som inte kan gausskurva mina grupper. fast hellre är jag stolt över att mina elever är ambitiösa och engagerade och kunniga.
här sitter jag hela kvällen med betygslistan öppen och vet inte vilka siffror jag ska klämma in.
by me.
kanske jag kunde skriva nåt själv också. när det liksom är jag som låtsas stå bakom det här. så var det gjort.
och oj precis medan jag funderade över hur man postar nåt här började en massa barn skratta. fast det var inte någon barnträdgård eller ens mathias familj som flyttat in under mitt skrivbord utan sjutton minuter in på therapy?:s sister. nåja nå.
Marie bloggar!
Hejsan världen, nu har jag blivit bloggare. Och alla ni ska läsa min blogg och bli nog så mycket smartare.
